Debbie Marti på Karpathos 2002

 Text av Susanna

Första veckan i augusti styrde sex tjejer från RAN kosan mot Karpathos; en av Dodekaneserna i den grekiska arkipelagen. Nu skulle vi få en vecka fylld med surfing! För att göra tillvaron så enkel som möjligt hade vi bokat brädor i förväg på ett surfcenter på öns östkust nära flygplatsen. Centret förestods av tysken Chris Schill. Honom såg vi inte så mycket av, men vi träffade desto mer ett ungt par Deborah och Tom Marti från Schweiz, som hjälpte oss med allt på centret. De skötte ruljangsen på centret den här säsongen; Debbie var den mer administrativa, medan Tom tog hand om alla windsurfingkurser.

Vi blev nyfikna på Debbie. Vem var hon egentligen? Hur hamnade hon på Karpathos och hur började hon surfa? Vi fick en pratstund med Debbie för att få svar på alla våra frågor.

Deborah Marti är 25 år och hon började surfa när hon var 15 år. Då gick hon på en kurs under sommarlovet, där man kunde välja mellan olika sporter. Surfingen var hennes självklara val, för hon hade varit nyfiken på den sporten ett tag. Det tog dock en stund innan hon blev riktigt biten. Hon började inte ordentligt förrän 1,5 år sedan, då hon träffade Tom. Han har surfat sedan han var 16 år gammal och tävlar nu i funboard. Numera är de två gifta och surfingen har fått en central plats i deras liv.

En stor händelse för henne var när hon surfade i havet för första gången. Det var för ett år sedan, när hon och Tom var på smekmånad på Maldiverna. Innan dess hade hon fått hålla tillgodo med insjöar.

Att jobba på surfcenter är en dröm som hon haft länge, men det räcker med en säsong som anställd, säger hon. Men det var en något krokig väg som fick henne att hamna på Karpathos. Förra året vann hon och Tom en tävling i Schweiz, som hette ”årets lyckligaste par”. Första pris var en tvåveckors semester till Thailand. När de kom hem hade chefen för fitness-centret där Debbie jobbade som instruktör, sålt det till en stor kedja; Active Fitness. Företaget förvandlades från familjeföretag till ett stort internationellt bolag med allt vad det innebär. Debbie trivdes inte i den nya miljön. Samtidigt gick Toms arbetsgivare i konkurs. De tog chansen att åka i väg och förverkliga sin dröm om surfcentret. De sökte på internet efter center och valde till slut Chris Schill’s center på Karpathos. Hon skulle gärna jobba på surfcenter igen, men då vill hon att det ska vara deras eget center, så att de får större handlingsfrihet och möjligheter att utveckla nya idéer och koncept, som t ex aerobics och utflykter när det inte är tillräckligt med vind.

De har inte några klara planer för framtiden. Debbie har funderingar på att börja jobba som lärare på det hälsoinstitut som hennes mor, Doris Siegen Thaler, har. Debbies mamma var tidigare elitidrottare inom löpning, men ägnar sig nu åt att föreläsa om sport och hälsa samt skriva böcker i samma ämne. Hon lägger mycket tid på att föreläsa för funktionshindrade och hur de ska kunna få ett aktivare liv.

Hela Debbies familj är väldigt sportiga, vilket har påverkat henne mycket. Som nämnts var hennes mamma löpare och hennes två yngre bröder jobbar som snowboardinstruktörer. Förutom surfing, och då vågsurfing i synnerhet, tycker hon om att springa. Debbie tävlar i medeldistans. Dessutom åker hon inlines, snowboard, cyklar och simmar.

Karpathos är den bästa surfspoten hon har varit på, men hon drömmer om att åka till Sydafrika eller Australien för att få surfa.

Hennes favoritbräda är en Roberto Ricci, som hon har fått av Tom. Han jobbade extra i hemlighet för att kunna köpa den åt henne i julklapp, så det är lätt att förstå att just den brädan är speciell.

Som avslutning på vårt samtal bad vi henne att beskriva windsurfing med tre ord. De ord som hon tyckte bäst passade in var fart, lycka och viktlöshet.